Helg

Lördag, 24 augusti

Dagarna rullar på i ett lugnt afrika tempo. Vi går lunkande, vi läser böcker (jag har redan hunnit läsa ut både Två Soldater och Barnmoskorna i East End, böcker jag varmt rekomenderar) och äter mat. Enligt praktikavtalet ska vi göra 32 timmar praktik per vecka, vilket innebär att vi jobbar fyra dagar och ledig tre. Eller ledig och ledig, vi läser ju dessutom en kurs som heter ”Mångfald i vårdande sammanhang” på 7,5 hp. Den är mycket intressant och denna vecka ska vi skriva en normkritisk reflektion på en A4. Det var alltså det vi skulle göra igår när vi hade avsatt studietid. Men med afrika tempot som tränger in i våra porer blev det lite blandad kompott på våra insatser.

Emma, som ska åka från Mchukwi ett par dagar innan oss, jobbade igår in den tid hon missar då.

Framåt eftermiddagen gick vi upp till kontoret för att komma åt internet, men även internet går på afrika tid och så alla han inte skriva mail och uppdatera blogg. Jag och Emma gav oss istället ner på byn för att köpa vatten. Det blir väldigt tydligt hur mycket vatten som går åt när man köper det. Bara på en dag går det åt minst 6 liter vatten. Vi är noga med att inte dricka av, eller göra gröt på eller borsta tänderna med, vattnet från kranen. Sen är det ingen som har blivit sjuk än heller (peppar peppar).

Elisas systerdotter och hennes kompis var här när vi kom tillbaka. Inte helt oväntat är det många blickar mot mitt, och våra, blonda hår. Efter en stund vågade de sig på att ta på det och jag visade att de gärna får fläta det lite, och det gjordes gärna. Åh vad skönt det var med lite pill i håret, men själva flätorna gjordes inte med en varsam hand.

Idag lördag har jag helg känsla. Alla är hemma, vi tränade på morgonen och åt en lång frukost. Vi gjorde även ett röj med sopborsten under sängar och bakom soffor, vilket var behövligt. Jag tror att vi har en annan upplevelse av vad som är rent än vad vår alltiallo Elisa har. Men kulturskillnader vill jag uppleva, och det är precis det vi får i många avseenden.

Gött med morgonträning

Flätdags!

En annan sak som går åt mycket är bananer.
Elisa insåg nog det igår och köpte en hel stam med klasar.

Mobile Team

Torsdag, 22 augusti

Det känns som man börjar komma in i rutiner här i Mchukwi. Frukost, morgonbön, rapport, lite avdelningsarbete, tea (eller fika som de säger till oss Msungos), lite mer avdelning, lunch och sen en kortis på jobbet innan vi går hem igen och sover lite till. Vi är som utslagna här på eftermiddagarna och runt 21, 22 går vi lägger oss. Värmen och alla intryck gör att vi blir så trötta tror vi.

Emma och jag var ute med det mobila teamet idag. Vi tryckte in fjorton personal i en bil med säten för fem (!) och åkte ungefär en halvtimma mot en annan by. Väl där hade mama Helena lite hälsoundervisning om framför allt malaria för mödrarna. Vi vägde barnen och de under ett år fick polio-, BCG- och stelkrampsvaccin. Jag fick ge injektioner till en liten flicka och det var en speciell känsla. Dels är det här första gången jag är i kontakt med spädbarn i min yrkesroll och dels är det första gången jag ger en intramuskulär injektion. Det i kombination var jätte spännande, och det gick bra!

En liten kille skrek och skrek när han skulle vägas, och efteråt slutade han inte. Mama Helena frågade oss om vi visste varför han gråter, och han grät för att han var rädd för oss. Då skar det lite i hjärtat, att bara min närvaro kunde göra ett barn så rädd. Barnen vi träffade idag var mycket mer reserverade gentemot oss än barnen som bor på sjukhusområdet, jag antar att barnen här hemma träffar Msungos oftare. Men framåt slutet av dagen var det en modig kille som jag började busa lite med på avstånd. Det resulterade i att jag ”jagade” massa barn medan resten av folksamlingen skrattade åt oss. Men barnen vågade aldrig komma fram till mig, utan de ville hela tiden vara på ”säkert” avstånd. 

Barnen här hemma på sjukhuset är så söta, det är alltid några som kommer till oss varje eftermiddag. Jag tycker det är roligast när de inte är så många, för då är de lugna och sitter mest och myser. De pratar med oss på Swahili och vi svarar på svenska eller engelska, men det spelar inge roll för munnarna deras går i ett.

Taggade för en heldag på fältet

Mama Helena, barnmorskan som leder arbetet på RCH

Pumby road

I denna bil fick vi alltså plats 14 pers

Mama Helena har hälsoundervisning

Väga, väga och väga barn

Det blev en stor folksamling

Här ger jag för första gången en intra dermal injektion.

Mödravårdscentralen (fast med genustänk)

Tisdag

Idag delade vi upp oss två och två för att börja praktiken på avdelningarna. Jag och Emma var på något som heter RCH, Reproductive and Child Health. Tidigare hette det Mother and Child Care men man döpte om det för att även pappan skulle känna sig delaktig i vården av barnen. På RCH ger de vaccinationer, mäter och väger barnen. Det är även dit de gravida kvinnorna går för undersökningar så som blodtryckskontroller, förväntad förlossnings dag och ultraljud.  För de kvinnor som har HIV och är gravida finns det särskilda rutiner som innebär att de äter profylax fyra månader in i graviditeten och under resten av graviditeten. Mammorna får sedan i månad 9 ett kit, som är finansierat av staten, som de ska ta med sig till förlossningen. Jag förstod inte riktigt vad det var i det kitet som skiljer sig från vanliga förlossningar, men jag antar att jag får se det när jag är på förlossningen.

Josefine och Emelie var på maternity ward idag, jag översätter det till förlossningskliniken. Redan den första kvarten de var där han de vara med på en förlossning. De beskrev att det var en ung kvinna som var förstföderska och att inga känslor visades. Något de även reagerade på var att ingen ”fanns där” för mamman, utan allt fokus var på barnet och praktiska saker runt omkring. Jag längtar tills det är min tur att vara på förlossningen, jag tror att det kan bli mycket intryck den dagen.

På RCH var det inte mer än två patienter idag, två kvinnor som skulle ta ut sina p-stavar. Familyplanning är en stor del av RCH’s delar. Där utbildar de föräldrar om olika preventivmedel och de pratar om vikten att vara överens om hur många barn man vill ha. Men även om att man också måste kunna ta hand om sina barn, ge dem mat, kläder och skolgång. Jag jämför ju mycket av mina upplevelser här med mina upplevelser på det katolska sjukhuset i Mutomo, Kenya. Den här sortens promotion skulle aldrig förekomma där.

Eftersom det inte kom några fler patienter under förmiddagen så fick jag och Emma eftermiddagen ledigt, men vi ska komma tillbaka imorgon och då förhoppningsvis lära oss att vaccinera barn. Det gör mig lite nervös, men också förväntansfull.

Nu står middagen på bordet och det doftar jätte gott och vi är alla hungriga efter ännu ett (för min del kort) träningspass.

Med lite och göra tar vi istället fram kameran :)

Jag och sköterskestudenten Maria

Neema, Emma, Sara, Maria och Loveness, alla sjuksköterskestudenter

Jambo Tanzani!

16 augusti, Fredag (som gick över i lördag)

Resdag! Med packade väskor och pass med visum lämnade vi Kalmar station kl 9.00 för att åka ner till Kastrup. Väl på Kastrup gick Qatar airlines flyg till Doah med en timmas försening. Från Doah flög vi kl 02.00 till Dar es Salaam. Det var en lång natt med lite sömn, framförallt jobbigt eftersom jag inte sov något på första flyget utan det blev bara ett par timmar på sista flyget. När vi landat i Dar på lördag morgon  väntade Emanuel på oss. Vi hade skickat bilder till varandra så vi kände igen honom och han oss. Vi växlade pengar och åt frukost innan vi lämnade av Ida, Elin och Anna på deras hostel. De hade en 12 timmars bussresa att se framemot dagen efter, något vi inte alls avundade dem.

Jag ska erkänna att den två-tre timmar långa bilresan sovs nog bort till hälften. Men lite vyer och byar fick jag en glimt av. Jag hade förväntat mig en resa på guppigupp vägar, men nästan hela vägen var det asfalt. Det är dock läskigt att titta när han körde, det går fort (vi var nog uppe i 130 ett tag) och det är på ”fel” sida vägen.  Sista biten var det grus/sand väg, men hastigheten var fortfarande runt 80, så guppade gjorde det.

Elisa, vår maid, hade lunchen färdig när vi kom fram. Joseph, en av våra handledare, stod också och hälsade oss välkomna när vi anlände. Sen sov jag igen några missade timmar innan middagen.

Barnen på sjukhusområdet hittade till oss redan första dagen och trots att vi inte kan någon swahili så hängde de hos oss på trappan under eftermiddagen

Utpumpade men förväntansfulla la vi oss under myggnätet för att sova vår första natt i Afrika.

Lite lätt sletna i Doah mitt i natten.

Min nya favoritblomma.

Ett kort på bleka och trötta Tanzania studenterna från Linneuniversitetet innan vi skiljs åt.

18 augusti, Söndag.

Söndag betyder kyrkan. Så upp och hoppa! Elisa kom över en stund innan tio med ett barn som visade oss vägen till kyrkan. I kyrkbänkarna var vi uppdelade efter kön, männen på ena sidan och kvinnorna på andra. Barnen satt tillsammans och trots den långa Gudstjänsten så var de med hela tiden (de satt ju inte still direkt men de var oväntat lugna). Eftersom vi var gäster fick vi presentera oss för församlingen, något jag tycker om. Då slipper församlingen sitta hela Gudstjänsten och fundera på vilka de där nykomlingarna är. Pastorn såg till att två tjejer satte sig jämte oss och översatte predikan och vad sångerna handlade om.  Det var behövligt då gudstjänsten var över två timmar varav predikan var minst 40 min. Under särskilt en sång blev jag väldigt tagen, då började Elisa sjunga och sen hakade resten på och tillslut stod nog halva församlingen där framme och dansade och sjöng.

På eftermiddagen följde Elisa med oss ner till byn. Vi stannade till ofta för att hälsa på folk, vilket var väldigt trevligt. Efter inköp av papaya och cocosnöt (a papaya coconut, nynnade jag på resten av promenaden) gick vi tillbaka till huset.

En liten pojke, som hade följt med oss ner till byn, drog mig i armen och upprepade ett ord flera gånger. Han pratade tyst och blygt och sa samma ord hela tiden. Efter en stund kom Elisa ifatt oss och jag frågade vad det var han sagt. Då förklarade hon att han behövde gå på toa. Det var ett sådant ögonblick jag kände att attans att man inte pluggat på sin Swahili lite. Väl tillbaka gick nog den där kissnödigheten över, för Emma tog fram sin kamera och oj vad intressant det var. Det blev många kort ska jag säga er!

Vi hälsade på pastorn och gäståredikanten

Marknad med torkad fisk. Den doften...

Jupp, vi bär på vatten.

Så blek är jag inte. Kameran har någon konstig inställning, lovar!

Barnen på området leker med Emmas kamera.

Elisa, vår husa, och Emma.

19 augusti, måndag

Första praktikdagen! Uppstigning kvart över sex (för mig som åkte på frukostansvaret). 7.30 skulle vi infinna oss i uniform (våra vanliga vita sjukhuskläder) för morgonbön. När jag tänker morgonbön så tänker jag en sång, ett kort bibelord och en bön för dagen. Men nejdå, det var psalm, en lång predikan, bön och så en sång till. Pastorn var jätte gullig att predika på engelska så översatte en annan man åt resten av personalen. Morgonbönen är även ett tillfälle för pålysningar som all personal behöver höra.

Dagen idag var introduktion, lösa finanser, fixa med simkort och så klart göra ett schema. Det var en kort dag, men ändå många intryck för vi fick se alla avdelningar som sjukhuset har. Jag tänker att jag skriver mer om dem den dagen jag är där.

I eftermiddags tog vi en löprunda. Vi var kanske lite väl optimistiska då vi gav oss iväg strax innan fem (solen går ner vid sju), för det var ruggigt varmt. Och till det ska tilläggas att undertecknad inte har tränat sen i maj! Men med korta steg och envishet klarade jag av det (men med en liten paus när huvudet snurrade lite väl mycket). Vi möttes av hejaropp, utskrattning och nyfikna blickar. Det måste se lustigt ut med fyra bleka tjejer i löpkläder springa förbi ”just for fun”.

Barnen upptäckte oss så klart på vägen, men eftersom vi inte var klara med vår träning (för det räcker ju inte med löpning, man måste visst styrketräna också) så fick de helt enkelt haka på. Så där låg vi och barnen och gjorde armhävningar och situps. De lite mindre barnen hade heller inget emot att agera vikter vid benböj  ;)

Vår första dag lider nu mot sitt slut och jag känner ett lugn inför morgondagen. Det kommer bli mycket observation tror jag i några veckor nu, men med öppet sinne hoppas jag ta in så mycket som mitt lilla huvud klarar.

Linslusar!

Schwettigt!

"Vi vill också vara med!"

Planning and preperation.

Idag (lördag) var första morgonen för oss att vakna på lägergården. En dag full av planering och förberedelser. Vi har bland annat gjort lägergården fin inför imorgon när barnen kommer. Än så länge har det mestadels blivit skyltar av olika slag som ”Last one out switch of the light” och ”Did you remember to wash your hands?”. Men mest tid las på den stora, och i min mening vackra, välkomst skylt.

Dessutom har det blivit en del diskussioner om hur vi vill att lägret ska vara, vilka olika roller vi har som ledare, JC och staff *. Vi har även förberett oss genom att ha kommunikationsövningar och planera de första dagarnas aktiviteter.

Regler. Med så många olika kulturer att ta hänsyn till blir regler viktiga. De baseras alla på respekt och vikten av att ingen ska känna sig kränkt eller otrygg på något plan. På grund av detta har CISV regler för foto på barn och sociala medier. Därför kommer det inte bli några bilder på barnen här på bloggen, just so you know.

*JC – junior ledare 16-17, ska fungera som en länk mellan ledare och barn, storasyskon.

Ledare – den person som är en del av varje nations delegation. Måste vara minst 21 år.

Staff- Staben som ansvarar för lägret, praktisk och juridiskt men även för lägrets riktning och övergripande mål.

Arrival

Framme i Londrina efter en lååång flygresa. Så här trötta var barnen efter den långa resan

Nu har jag kommit till lägret och mött de andra ledarna. Jag sov första natten tillsammans med tjejerna i en familj och pojkarna i en annan. Det är ett sätt för oss ledare att lära känna varandra och skapa den känsla vi vill att lägret ska få, samtidigt som barnen får en chans att faktiskt uppleva det land vi är i. Men jag måste medge att det kändes lite tungt att lämna ifrån sig barnen, trötta och blyga inför att prata engelsk, till en familj på flygplatsen. Jag är dock trygg i att det är en cisv familj som kommer göra det bästa för barnen. 

Den här utsikten hade familjen från sitt vardagsrumsfönster, så ni kan ju ana vilken fin lägenhet jag sov min första m

natt i Brasilien i ;)

Im 11 here we come!

Så nu var det dags. Jag och "mina" barn sitter nu på flygplatsen för att ta oss till vår slutdestination: Im 11 village i Londrina, Brasilien. Under en månad ska vi få leva i cisv bubblan som en barnby innebär och ha det alldeles alldeles underbart!

Jag ska försöka uppdatera här så mycket som möjligt så ni får en chans att hänga med på vad som händer!