Septemba

Jaha, nu var sommaren över när vi går in i September. Det är lite svårt att känna det när man efter jobbet tar på sig bikinin, smörjer in sig i Hawaiana faktor 30 och solen gassar upp värmen till 34 grader.

Jag köpte ju tyg häromdagen och på lördagskvällen dök sömmerskan upp i dörren med färdiga plagg. Så jag var en redig african mama i kyrkan enligt Elisa. Biskopen var på besök och han hade en mer genomtänkt predikan och ett mer nyanserat tonläge än vad vi blivit vana vid de andra söndagarna. Under worship delen så dansas det i kyrkan och jag och Emma blev uppmuntrade att hänga på. Jag måste säga att det är ett fantastiskt sett att lovprisa.

Eftermiddagen spenderades hemma i Simba house med en deckare. Den var ju så spännande att det bara inte gick att läsa skolböcker istället ;)

Deborah, en tjej som hjälpt oss att översätta i kyrkan, kom förbi på en kopp te framåt kvällen. Det är trevligt hur de som bor omkring oss bara titta förbi då och då för att se hur vi mår.

Compassion group

På sjukhuset, eller i församlingen de går liksom ihop, finns det en compassion group som gör vad de kan för att hjälpa familjer som lever under särskilt svåra förhållanden. Kisa, mama Kasekwa, tog med oss till Mchukwi B idag för att med hjälp av en byledare gå ut till fem familjer där det bor barn utan båda eller en av förälderna. Särskilt en familj grep tag om mitt hjärta. I en hydda på ca 6 m² bodde en ung mamma med fyra barn på 1, 6, 7 och 11 år. Pappan hade gått bort förra året efter en tids sjukdom. Flickan på 11 år hade gått i skolan när pappan blev sjuk och tvingades då sluta för att kunna vara hemma och ta hand om honom. Hon har inte återvänt sedan dess. Pojkarna, 6 resp. 7 år, hade börjat skolan nu i höst och hade fått hjälp med att köpa skoluniform från compassion group, men de har inget skolmaterial som textböcker, övningsböcker, anteckningsblock eller pennor. Den lilla ettåringen upplevda jag nästan som apatisk, hon reagerade inte alls när vi pratade till henne (vilket de små barnen brukar göra, de blir livrädda) men när jag smekte henne på huvudet reagerade hon, fast först när jag slutade. De ögonen som då tittade på mig såg rakt igenom mig. Att se situationen för dessa fem individer gjorde ont. Det hugger i mig när jag tänker på flickan som fått smaka på känslan av att få en utbildning, men berövats den på grund av omständigheter hon inte rår för. 

Rektorn och Mama Kisa blev mycket glada över det lilla material vi hade med oss

Skolan och skolgården

Casava, en rot som är basföda för många

Här bodde en av familjerna vi mötte

Vi fick prova att hacka en växt som används till färgning.

Nedbränd åkermark

Tre av barnen i en familj vi mötte

Här inne bor det fem barn

Efter en dag vandrandes på vägarna var fötterna sådär fräsha.

Ikuriri

Inget jobb på sjukhuset idag. Istället tog John med oss ut till Ikuriri och sjukhusets dispensary. Ett dispensary kan jämföras med en vårdcentral. Det jobbar en läkare, en laboratoriepersonal, några sjuksköterskor där. Vid flertal tillfällen har vi fått höra här på sjukhuset att patienter blivit hänvisade från Ikuriri till Mchukwi. Så det var kul att få se hur det ser ut och faktiskt ha en bild av faciliteterna och vilka förutsättningar de har för att ge vård. Förutom såromläggningar, medicin utskrivning, barnvaccinationer och HIV-mottagning hade de även en förlossningsavdelning där de kunde utföra vaginala förlossningar men ej kejsarsnitt.

Ett problem för patienteran är att ta sig till sjukhuset eller vårdcentralerna. Om de är svårt sjuka och personalen i Ikuriri inte anser sig kunna utföra åtgärder som krävs, hänvisar de som sagt patienten till Mchukwi. Men personalen ringer inte efter färdtjänst, sjuktransport eller ambulans. Transporten får du, eller anhöriga, fixa fram själv vilket inte är en självklart att det är möjligt.

Vi har nu träffat lite olika människor i halvofficiella sammanhang och börjat förstå oss på hur viktigt det är med greetings. Hemma skulle kanske en av oss sagt ”tack, det var intressant, hoppas vi ses igen”. Men det vi har varit del av här är kvarts, om inte halvtimmes, långa avskedsceremonier där alla ska säga något om hur fantastiskt det har varit. Jag kan gilla det på något sätt, att man visar sin tacksamhet och inkluderar varandra i sina böner, fast det kan även kännas lite påtvingat ibland.

När vi ändå var i Ikuriri passade vi på att åka upp till bron som korsar Rufijiriver. Nu är det torrperiod så den var inte så maffig som den kan vara. Under regnperiod får befolkningen problem med översvämningar och staten har förbjudet bostadshus längs med floden.  Rufijiriver har sin källa i öster och mynnar i Indiska oceanen och har gett namn åt det distrikt vi befinner oss i, Rufiji district. Vi körde över bron, hoppade ur bilen och gick på bron tillbaka. Lite intressant var att det fanns små polishus på var sida av bron och John försökte hitta en polis. Vi förstod inte detta sökande och frågade varför. Han ville berätta för dem att vi var civila, för de har haft problem med folk som har förstört bron på olika sätt tidigare.

Nu när vi ändå var inne i storstan passade vi på att köpa lite tyger och med shopping nerven stimulerad fortsatte jag och Emma även hemma i Mchukwi. Jag köpte tyg till en klänning, en kjol och en blus som Elisas kusin ska sy upp åt mig. Nu väntar vi alla efter resultatet!

Eftersom det var lite halv officiellt så behöll vi halva uniformen på

Rufiji River

Föreståndaren för dispensaryt

Kvinnovärk. No words needed.

Out Patient Department

Jag och Emma fick idag se på det som skulle kunna ses som akuten på sjukhuset, fast det är även som en vårdcentral. Patienter vi tog emot idag hade magkatarr, svampinfektion, pneumoni, hydrocell (vätskeansamling skrotum), malaria i olika svårighetsgrader och en kromosomsjukdom som var specifik för den här regionen vilken medför att de röda blodkropparna har en halvmåneform istället för den normala cirkelformen. Så det var stor skillnad på hur sjuka patienterna var och vissa skrevs in på sjukhuset medan andra fick gå hem med läkemedelsbehandling och råd om kost eller livsstil.

På eftermiddagen åkte vi till ”kommunkontoret” för att presentera oss inför fredag. Då ska vi besöka föräldralösa barn i byarna runt omkring Mchukwi. Jag ska inte ge mig på att försöka förklara hur det är strukturerar med byar och de olika tjänstemännen, för jag förstod det knappt på engelska och kan sannerligen inte översätta det till svenska.

Jag slutar inte att förvånas över hur väl omhändertagna vi blir av personalen här på sjukhuset. De är jätte måna om att vi ska lära oss så mycket som möjligt och översätter och förklarar det mesta som sker. De hjälper oss att arrangera vår safari och bjöd med oss på en liten utflykt på torsdag (nu hoppas vi bara att den blir av) och förlossningssköterskorna vill ha vårt telefonnummer så de kan ringa oss när det är en förlossning på gång.

Jag är verkligen tacksam att jag har fått chansen att vara här!

Trångt i bilen

Hyasinta coh Emma

Bilen vi åkte med till byn skulle vidare, så vi gick tillbaka

Och så gick strömmen när det var min diskdag

Monday, Monday!

Även under Afrikas sol är måndagmorgon måndagmorgon. Jag och Emma begav oss till Maternity Ward (MW) efter morgonbön och rapport. Mama Dina, fru till patron Joseph, var barnmorskan som jobbade dagpasset. På MW har de ett postoperativt rum, ett förlossningsrum och två rum för kvinnor som antingen har fött, ska föda eller är gravida och har blivit sjuka. Under ronden när läkaren skulle lyssna efter hjärtljud hos fostret på en kvinnar kunde han inte höra något, så efter ronden fick vi göra ett ultraljus för att se om vi kunde se några hjärtrörelser. Tyvärr gjorde vi inte det.

Helt plötslig var det tre kvinnor inne i förlossningsrummet endast avskilda med skynken. Som vi har sett tidigare så finns det en annan mentalitet om integritet här än vad vi är vana vid. En av kvinnorna hade legat i värkar ända sedan tidig morgon. Hon var 17 år och förstföderska. Mama Dina gjorde vaginal undersökning samt lyssnade på barnets hjärtrytm med en doppler. Rytmen var oregelbunden och ibland över 220. Det bestämdes att hon skulle genomgå ett kejsarsnitt. Nästa kvinna hade blivit hitskickad från Kibiti, och som vi förstod det var anledningen att barnet var stort. Det rann rikligt med blod ur henne och vid vaginalundersökningen så forsade det ut blod. Även hon förbereddes för kejsarsnitt. Den tredje kvinnan skulle genomföra en vaginalförlossning, men för att kontrollerar barnets position stack hon hål på fosterhinnan. Så som vi har förstått det gör man det i ett sent skede av förlossningen hemma. Men å andra sidan kan det ju vara så att vi inte riktigt förstår varandra, vi och Mama Dina. Sen skedde något ”out of the blue”, den tredje kvinnan gjordes iordning för kejsarsnitt. Vi förstod inte alls varför, men de sa ”big baby” något som inte nämnts tidigare vid kontroller.

Vår upplevelse av förlossningsrummet var att det var rörigt, minst 7 studenter men bara en barnmorska. Och trots alla dessa människors närvaro var det inte en enda som var hos kvinnorna. För mig är det främmande, men inte helt oväntat då jag har fått höra om förlossningsvård i olika länder och kulturer. De unga tjejerna ligger alltså där och genomgår en förlossning och de smärtor det innebär utan anhöriga eller särskilt närvarande personal.

Det var många tankar efter dagen på MW. Främst var det den uteblivna bekräftelsen på kvinnornas smärtupplevelse. Men också att de var så frikostiga med kejsarsnitt. Jag längtar redan till nästa gång vi ska vara på MW för att få uppleva mer!

På kvällen var vi bortbjudna till familjen Kasekwa, Emanuel och Kisa. Emanuel jobbar som administratör på sjukhuset och det var han som hämtade oss i Dar es Salaam. Kisa jobbar som lärare och framförallt med funktionsnedsatta barn. Det var jätte kul att bli bortbjudna och faktiskt få prata om annat än sjukhuset. Sen att det var god mat och trevligt med miljöombyte gjorde ju inte kvällen sämre.

Emma, Emelie, Pam-Hanna, Brian, Kisa, Josefine

Sunday Church

Lovsång/dans i kyrkan

Redo för kyrkan och lite glada över att få piffa till sig lite :)

Lovsångsdelen av Gudstjänsen med dans och liv

Härligt söndagshäng med skönlitterära böcker och en liten frisör.