Compassiongroup diskussion

Jag och Josefine var på General Ward tillsammans med sjuksköterskan/barnmorskan Mary. Eftersom det var måndag var det storrond tillsammans med Dr Yafeth Guzuye. Efteråt samlade han oss studenter och hade lite genomgång om framförallt prostata hyperplasi, eftersom majoriteten av männen på avdelningen är inlagda för just det. Det är intressant att se hur olika undervisningsklimat det är här och hemma, men även vilka kunskaper sjuksköterskestudenter har när de kommer ut på praktik. En fråga han ställde var om kvinnor har en prostata. Det var flera av studenterna som inte riktigt vågade svara, och om de gjorde det var det lite tveksamt.

Vi var med på flera operationssår omläggningar, och det är också intressant att se hur material skiljer sig åt. Här är det en stor kompress och några tejpbitar som täcker op-såret, medan man hemma har tusen olika sorters material för olika sorters sår. Och det går det med. Det är en av insikterna jag kommer ta med mig hem, att det går. Inställningen måste vara att det går med det man har, och jag upplever det som att man här är mer fokuserad på hur problemet ska lösas än på själva problemet.

På kvällen kom compassion group (de som tog med oss ut till några familjer i byn för två veckor sedan) över till oss för ett möte och middag. Vi pratade mycket om vad de gör idag, vilka visioner de har och hur de ska planera upp sitt nästa projekt, mikro-lån. Det är något jag är mycket förtjust i, framförallt eftersom det ”kräver” en vilja av förändring från den som mottar mikrolånet. Mottagaren blir inte en passiv biståndsmottagare som är beroende av andras insatser, utan mikro-lånet kan bli en väg för dem att faktiskt ta sig ur sin situation. Det blev ett bra möte och givande samtal trädde fram under middagen.  Efteråt var jag full med tankar om min priviligierade tillvaro hemma i Sverige.

Walking safari

Innan gryningen masade vi oss upp för en snabb kopp kaffe och en rostad macka. Bilen gick tillbaka till game reservet. Där mötte en vakt med gevär upp oss, för idag skulle vi gå i naturen istället för att åka bil. Det var en vacker morgon med solen som gick upp över träden och precis som vid lunchen igår var det häftigt att få se naturen på så nära håll, hur giraffen tittar lite snett på oss när hen käkar frukost, hur zebran springer sin kos så fort hen fått nys om oss och hur vildsvinen masade iväg när vi kom för nära. Men mest var det naturen och träden som fångade vår uppmärksamhet, det blev liksom mer fokus på dem när man gick så nära och faktiskt hade tid att se på de olika sorterna. De vackraste träden tycker jag är accacia träden, som vår guide sa även kallas paraplyträd. Bilderna från helgen, åh vad fina de är. Men jag känner en liten uns av bitterhet då jag lämnade bra-kameran hemma. Aja, det togs i alla fall en mängd mental pics på vyerna som ändå inte hade fastnat på kameran. 

Sen åkte vi hem på de guppiga vägarna. Det var jätte mysigt att åka igenom de små byarna när mörkret lagt sig och bara fotogenlampor tända vid de små affärerna.

Fullday game drive!

En efterlängtad gofrukost inmundigades innan vi bytte om till safarikläder. Det var äntligen dags för en heldag i en jeep med närhet till den tanzaniska naturen. Första djuret vi såg var en giraff (twiga) men inte långt där efter dök det upp en liten flock impalas. Innan lunch var det mycket giraffer, apor, impalas, krokodiler och flodhästar några zebror, gnuer (wild beast) och ett mycket udda djur som kallade greater kudju. Lunchen var medpackad och vi hittade ett nedfallet träd precis vid floden, där hoppade vi ur bilen och åt hungrigt. Det var en häftig upplevelse, att sitta mitt i vildmarken med impalas och giraffer betandes inte mer än 150 meter bort.

Vår kära guide sparade det bästa till sist! En liten elefant familj vandrade bland acaciaträden. Vi blev förvånade att de inte var större, men fina djur var det allt. Inte mer än 30 min senare körde vi kringelkrokigt in i ett buskage, och där låg det en gravid lejonhona och vilade sig. Lite längre bort såg vi sen ett lejonpar som sökte skydd för solen. Tyvärr hade inte hanen en stor lejonkungen-man, vilket vi fick förklarat för oss att det beror på att han fortfarande var ung. Lejonhanen börjar inte odla manen förrän i fem sex årsåldern.

När vi åkte tillbaka till den första honan låg hon inte längre och vilade. Hon hade gått för en andra omgång på buffebordet. En hel gnuunge hade hon mellan sina tassar medan hennes käkar drog sönder senor och leder på maten. Det var häftigt att se, men ska erkännas även rätt makabert.

På kvällen var vi helt slut och efter middagen, fisk från Lake Victoria (som blivit exporterad till Europa till ett bra pris och sedan tillbaka köpt till Tanzania), slog vi oss ner i sofforna med vårt kaffe och en skvätt Amarulah. Det låg en fantastisk coffe-table book om Dar-es-Salaam gatuliv framme, och jag ska verkligen försöka få tag i den vår sista dag när vi åker till Dar.

Med myggmedel insmort, tänderna borstade och ett afrikanskt lugn i själen kröp jag ner i den sköna sängen, med alarmet ställt på 5.45 AM.

SAFARI!

Jippi kayey! Semestern är här (för hela Tanzaniaresan är faktiskt inte semester). Vi gav oss själva lite sovmorgon innan vi hoppade in i bilen med packade väskor för en resa på 3 timmar till Selous Game Reserve och Selous Kinga Lodge (Kinga betyder skydda på swahili).

Det var verkligen en bumpy road, det var 10 mil och tog som sagt tre timmar så ni kan ju tänka er att det var kryp hastighet. Dessutom var det vägarbete på den där smala grusvägen och hjärtat sitter i halsgroppen när en lastbil och en stor bil möts på den smala, smala sandvägen. Men fram kom vi. Lystern i ögonen på oss (och särskilt Emma) kunde till och med uppfattas av kameran. På tal om kamera, bilder i multum finns på djur och vyer, men på grund av internet uppkopplingen kommer bilder upp först när jag kommer hem.

Efter en enastående lunch och en två timmars eftermiddagsvila hade vi en sunset river safari inbokad. Vi fyra och en guide åkte i en motorbåt på Rufiji river. Vad jag verkligen ville se under den här helgen var flodhästar, och floden var full av flodhästfamiljer. De är så söta där de ligger i vattnet med Shrek-öron som viftar, men så fort man får se deras fulla storlek inser mana att de inte är att leka med. Vi åkte över gränsen in i reservatet och efter en stund kände vi en unken doft, lite längre bort ser vi något stort, ser nästan ut som ett träd längs med strandkanten. När vi kommer närmre ser vi att det är en död flodhästunge. Eftersom den inte var synligt skadad trodde vår guide att det var en flodhäst hane som dödat den. Den fullvuxne hanen vill vara ensam ledare för familjen.

Floden var full av krokodiler, sandbankarna var höga eftersom det är lågvatten säsong, fåglar i varierande färger flög, satt eller flöt omkring oss och solen färgade himlen i skiftande röda toner. När solen närmade sig horisonten gick vi i land på en liten sandplätt för att se hur solen gick igenom molnen, hur den gjorde vattnet glittrande och lika snabbt som vi såg den försvann den igen.

Tillbaka på lodgen avnjöt vi en kall Safari och saltade cashewnötter som ännu var varma från rostningen. Det var bara vi och ett sällskap till som var gäster under helgen så det blev ett lugn där vi kunde njuta av tystnaden.

Vi är ju alla intresserade av människor, och kunde inte riktigt få grepp om relationerna i det andra sällskapet. Amerikaner, ja det hörde vi att de var. Sydstatare, det gick inte heller att dölja. Efter lite chitchat med dem kom det fram att de var där för att spela in ett avsnitt till en ”hunting show”. Något vi aldrig har hört talas om, men för hopningsvis kan vi under hösten hitta ett avsnitt på den världsvida webben där vi känner igen både sceneri, vyer och människor.

Utmattade efter alla intryck och känslan av att vara helt ledig somnade vi bums i de sköna sängarna (något jag personligen har sett fram emot i två veckors tid nu).

Dar-es-Salaam

I den nattsvarta nattens morgon ringer klockan. Utan att snooza, för att inte väcka Josefine, drar jag mig upp ur sängen. Klockan sex ska bilen gå till Dar es Salaam. Jag och Emelie gör oss redo för en dag på utflykt. Till helgen ska vi till Selous Game Reserve på safari, och det kostar ju pengar. För att kunna ta ut pengar med ett VISA-kort måste vi alltså åka in till Dar. Och ska jag vara helt ärlig var det bara kul att komma iväg lite, och få en chans att se Dar. Det är en två timmars bilfärd ut till kuststaden, och bensin är dyrt. Så det var många som skulle med, vissa hade ärenden att göra för sjukhusets räkning medan andra bara passade på att få skjuts till Tanzanias största stad.

Hela dagen åkte vi runt på ärenden. Det skulle handlas röntgenfilm och framkallningsvätska, läkemedelsförrådet behövde fyllas på, HIV- och infektionsscreenat blod hämtades av laboratoriepersonal, möte med den högste ledaren för FPCT (Free Pentocostal Church of Tanzania) och ett kort besök på en konferens med deltagare från sjukhus från hela Tanzania. Och självklart en frukost och en lunch. Sen var det ju våra ärenden också. Vi åkte till Barkleys för att ta ut pengar. I den ena bankomaten fanns det inte pengar, och vi behövde ta ut mer än maxbeloppet på varje kort, så åtta uttag på en och samma bankomat tog sin lilla tid. Vi ville även handla lite förnödenheter, papaya och banan är jätte gott, men äta det varje dag i tre veckor gör att man längtar efter lite annan frukt. Och när vi ändå var på ett supermarket fann vi chips, kakor, avokados och cashewnötter. Man märker hur ens matvanor ser ut när man ställs inför en helt annan matkultur, och vi saknar mellanmål.

Efter 15 timmar var vi tillbaka i Mchukwi och Simbahouse. Det var en lång dag med mycket väntan, men jag tro varken jag eller Emelie någonsin kände oss uttråkade. Hela tiden fanns det något att titta på och vi var helt fascinerade av hur Emanuel lyckades köra, och få mötande trafik, på de trånga gatorna. Emelie jämnförde dem med gatorna innanför murarna i Visby.

En höjdpunkt under dagen var när vi kom hem till våra vänner och hade lilla julafton med påsarna med alla överraskningarna!

Emanuel och Emelie

Typisk stadsbild från Dar es Salaam

Lite sletna och svettiga efter en hel dag i bil och storstad

MW, ÖLI, 5 kg

Idag var jag på Maternity Ward. Josephine skulle varit med mig, men hon ligger hemma i sjuksängen med en ÖLI som heter duga. Vi har sagt till henne att hon inte får gå och dra på sig malaria nu när vi ska på minisemester till helgen.

Genomsnittsvikten för nyfödda barn här är 2,5-3,5 kg. Jag vet inte riktigt hur det är hemma, men jag hör då sällan om barn som väger under tre kg hemma. När vi berättade att barn på 5 kg inte är något ovanligt blev de helt paffa och skrattade. Vi hade en patient som jag var mycket hos idag. Hon hade pre eclampsia, som jag förstår som förstadiet till havandeskaps förgiftning. Jag kontrollerade blodtryck, puls och barnets puls en gång i halvtimmen tills hon stabiliserats. Jag tycker det är jätte kul att vara på förlossningen och bland de små nyfödda, eftersom det är något jag aldrig gjort hemma i Sverige.

Till helgen ska vi åka på safari. Det ligger ett game reserve ca två timmar bort och vi har bokat in oss på en lite finare lodge och ser verkligen fram emot varma duschar, sköna sängar, ny mat och ett fruktigt, men ändå syrligt, glas rött vin eller kanske en kall efter en dag ute på savannen. Åh vad vi längtar (fast vi trivs väldigt bra här i Mchukwi, men det är ju alltid kul med lite miljöombyte). 

Septemba

Jaha, nu var sommaren över när vi går in i September. Det är lite svårt att känna det när man efter jobbet tar på sig bikinin, smörjer in sig i Hawaiana faktor 30 och solen gassar upp värmen till 34 grader.

Jag köpte ju tyg häromdagen och på lördagskvällen dök sömmerskan upp i dörren med färdiga plagg. Så jag var en redig african mama i kyrkan enligt Elisa. Biskopen var på besök och han hade en mer genomtänkt predikan och ett mer nyanserat tonläge än vad vi blivit vana vid de andra söndagarna. Under worship delen så dansas det i kyrkan och jag och Emma blev uppmuntrade att hänga på. Jag måste säga att det är ett fantastiskt sett att lovprisa.

Eftermiddagen spenderades hemma i Simba house med en deckare. Den var ju så spännande att det bara inte gick att läsa skolböcker istället ;)

Deborah, en tjej som hjälpt oss att översätta i kyrkan, kom förbi på en kopp te framåt kvällen. Det är trevligt hur de som bor omkring oss bara titta förbi då och då för att se hur vi mår.