Åh vilken lyckans dag! Mer än 400 antikhandlare samlades i lilla Pleasanton. Mitt galna tant hjärta slog några extra slag när jag såg att hela huvudgatan var avstängd till förmån för gamla böcker, rostade utemöbler, handsydda kläder och tusentals fler unika prylar. Några av dem fick följa med mig hem, och förhoppningsvis ända hem till min blivande lya i Svedala.
En resväska fullproppad med gamla foton. Några av dem pryder nu min spegelram.
Ja, jag har börjat leka lite med redigeringsverktygen ;)
Om jag inte minns helt fel är både lådan och kannan nu i Zandras ägo.
Vad söta mina flickor är!
Och vilken tur att jag upptäckte de röda burkarna först nu, annars hade jag haft separationsångest i lördags.
När shoppingsjukan faller över än,
vad är då bättre än en kopp italienskt kaffe omringad av pelargoner?
Sen var det bara att ge sig pået igen.
Efter att ha spenderat en si så där 7 timmar i downtown tog vi med oss filten och vilade våra trötta ben i parken och njöt av solen. Vi slängde några sneglande, avundsjuka blickar mot volleybollplanen medans vi brände axlarna och den ockuperades av ett glatt gäng. Jag har ett litet tips, stirrar man tillräckligt länge frågar de tillslut om man vill vara med :) Så solnedgånges sista strålar njöt vi av samtidigt som vi passade på att imponera lokalbefolkningen med våra servar, eller inte...
Elin och jag gjorde äntligen slag i saken och titta på senaste Harry Potter (ja jag vet det är skamligt att jag inte såg den på bio, när majoriteten av de förra sågs på premiärdagen!). Jag var sedan smakråd, eller nåt i den stilen, när hon skulle packa ner halva sin garderob i resväskor. Utmattad av uppgiften faller jag till sömns, och vaknar upp vid tretiden, kan säga att det inte kändes helt rätt att åka hem då, så istället föll jag tillbaka och vaknade upp till en ledig måndag hemma hos Elin. Det var
Memorial Day men vi märkte inte av det mer än att vi hade tredagarshelg. Elin packade och fixade det sista för sin Sverige resa medans jag låg och kollade på Project Runway maraton hela dagen. När det väl var dags för att åka till BART-stationen för att komma till flygplatsen bestämde sig min Honda att det fick vara nog. Hon stannade mitt i en korsning och vägrade acceptera växlarna. I det läget började paniken stiga, Elin har ju en flight hon ska med! Men med både piska och morot lyckades hon ta sig hem och pappa J provade att köra Hondan, och då tyckte hon minsann att det gick bra att rulla! Men jag litade inte på henne så han gav oss skjuts i sin bil.
Självklart missade vi både första och andra tåget vi hade tänkt hinna med och hjärtat satt i halsgropen hela resan i nervositet för att missa check-in tiden. Men det löser sig alltid! Och Elin är nu hemma i kökssoffan i Sunne (jag tar för givet att man har en kökssoffa i ett rött hus med vita knutar på landet i Värmland).
Och hur gick det med hondan? Jo den tog J när han skulle hämta upp mig vilket slutade i att vi fick putta in den på en parkering halvvägs hem och be mamma L agera taxi. Jag har sedan dess kört 16-åriga S's Infinit och resten av veckan kör jag hyrbil, en röd Chevrolet. Jag känner personligen att jag skulle kunna köra hyrbil resten av min tid här :)
