Okey, it's time!

Nu har jag hållit er på sträckbänken om förra helgens bravader. Förklaringen lyder:

1. Jag har denna veckan haft min sista chans att dreja för terminen, i torsdags brändes nämligen sista ugnen med bisqueware (har absolut ingen aning om den svenska terminologin när det kommer till keramik) så nu blir det inga mer vaser, tallrikar eller koppar. Känns lite tråkigt, men jag vet att det inte är sista gången, för drejning och keramik är en konstform jag har fallit pladask för.
2. Dessutom var det deadline för våra inlämningsuppgifter i torsdags. Jag har vetat om dem hela terminen, men som vanligt gör jag dem inte förens det är deadline. Jag skrev om In my imagination av Åsa Jugnelius och om min lärares projekt med keramik trattar. Det var kul att få skriva igen, men ack vad svårt det är att ordbajsa på engelska!
3. Elin är på Hawaii, men hennes kamera är inte så pålitlig. Så som den goda vän jag är fick hon så klart låna min. Följden blev att alla foton från helgen varit en sväng på paradis-semester.

Men nu rackans!

Så förra fredagen tog vi jettan in till stora staden för att gå på vad jag tror var årtiondets partigaste konsert. LMFAO kom till SF. Det är grabbarna bakom hitlåtarna I'm in Miami bitch, Yes och La la la. Som vanligt knödde vi oss längst fram och det var sånt tryck att det inte gick stå still, man följde med i gunget vare sig man ville eller inte. Vanligtvis inte min musik, men med energin de gav var det svårt att inte älska dem!

 Cinco de mayo firandet avspeglades även på LMFAO konserten.

Efter en sen hemkomst fredagkväll blev det lite sovmorgon. Tänkte ta mig en lugn lördagsmorgon med lång frukost och x antal koppar kaffe tillsammans med tidningen. Det började bra tills min mor ringde och jag började berätta vad vi skulle göra på dagen. Vi skulle nämligen åka tillbaka in till SF för att kolla på Andrew Loyd Webbers musikal CATS. Mor min frågade då när den började, och tvivlet i mig kom krypandes när jag sa kl 2, kände mig då så pass osäker att jag var tvungen att kolla på biljetterna och inser att det börjar kl 1. Panik! Snabbt slänga på luren i mammas öra, ta en dusch på under tre minuter och köra i il fart för att plocka upp Malin och Elin så vi skulle hinna med BART. Men sån tur hade vi inte, för när vi kom upp för trapporna till perrongen med andan i halsen svishade tåget iväg. Nöden hade ingen lag och det insåg min värdmor när jag ringde och förklarade situation, så hon lät mig ta bilen in till stan (vilket jag egentligen inte får pga av att tja, det är en stostad). Efter den mest nervösa bilresan i mitt liv kom vi äntligen fram till staden utan en ända skråma och en stolt chaufför lyckades vi äntligen hitta våra platser i lokalen, bara 40 minuter sena. Jag måste dock säga att jag är en gnutta besviken på musikalen, hade verkligen jätte jätte höga förväntningar. Men den var ändå värd att se.

Cats!

 Lördagen fortsattes sedan med fallafel och avslutades med en tur till Stanford där det som vanligt bjöds på dans och partaj, denna gång dock utan lakan men med converse. Elin skulle åka till Hawaii på morgonen, så sent lördag kväll styr jag minivanen tillbaks till P-town. Inte nog med att jag var super stolt över att ha kört i SF, jag spräckte dessutom 200 miles gränsen, vilket är 32 mil, på en och samma dag!

Bara för att de är så söta!