Sista helgen

I fredags blev jag patient. Har haft en bongstyrig mage hela veckan, men i torsdags fick jag även feber och hade frossa två nätter i rad. Då tyckte mina kära roomates att det fick vara nog, så de såg till att doktorn tittade till mig och att jag började med antibiotika. Dr Yafet tyckte jag skulle göra ett malariatest, just in case, så ner till labbet det bar. Det var underligt att sitta i den stol man bett patienten slå sig ner i och att jag helt plötsligt var den som skulle stickas. Som tur var hittade Goodluck (vår granne och tillika labtekniker) inga malariaparasiter i mitt blod. Jag mådde bättre redan på söndagen, så antibiotikan gjorde susen.

Helgen som passerade var vår sista i Mchukwi, så på söndagens Gudstjänst fick vi säga hejdå och tacka så mycket. Jag sjöng en liten truddelutt och församlingen skickade med oss ett bibelord som vi ska ta med oss till våra församlingar.

Idag var jag och Emelie på kvinnor och barn avdelningen för rond innan fikat. Sen gick vi alla till Dr Rukeba, chefsläkaren, för ett möte. Han ville väldigt gärna höra våra iakttagelser från vår tid här. Det blev ett öppet samtal där vi kände oss fria att ge honom våra observationer av saker som kan förändras till det bättre.

Resten av dagen var vi på OPD tillsammans med Dr Ester. Jag tycker det är jätte kul att vara med olika sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, för alla har de sin individuella stil. Det hade annars lätt blivit ”i Tanzania gör man/beter man sig så här” baserat på en enda personals handling.

Nu på kvällen har vi varit hemma hos Joseph och Dina Ngasaa, vår mentor och hans fru. Det var så kul att se dem i sitt hem, i civila kläder och tillsammans med deras barn. Samma sak här, det är kul att vi har fått vara hemma hos lite olika familjer och se hur det ser ut, annars hade det också blivit att man dragit alla över samma kant. 

Mental Outreach

Idag var jag och Josefine på Mental Outreach. Varje månad åker sjukhuset ut till de omkringliggande byarna för att dela ut mediciner till patienter med psykiatriska åkommor. Dessa mediciner betalas av distriktet med motiveringen att det är mediciner som patienten behöver ta varje dag, varje månad i år eller livet ut. Vad som chockade oss var att även epilepsi patienterna fick sina mediciner av detta team, med förklaringen att de får epilepsi psykoser. Jag är inte fullt påläst, men det låter som att epilepsi klassas som en psykisk sjukdom istället för en medicinsk. Sen är det ju som med allt annat vi upplever och får förklarat för oss, vi är inte säkra på att våra frågor förstår och om svaren vi får är det de verkligen vill säga för engelskan är inte på topp hos många i personalen. Jag fick ge intramuskulära injektioner till två patienter. Tänka sig att jag ska behöva åka ända till Tanzania för att få chansen att göra det.

Den här jobbveckan har passerat lika fort som alla andra veckor. I början av veckan var det lite hemlängtan hos oss alla, men nu börjar jag känna att det inte är mycket kvar och istället vilja ha en vecka till. Dessutom har jag dragit på mig feber och en knasig mage som inte vill ge med sig. Fast när man är sjuk är det skönt att veta att jag bor med tre soon to be nurses och har ett sjukhus 100 meter bort ;)

CTC

Dagen började med rond på General Ward, på kvinnor och barn sidan. I ett helt rum hade alla patienter malaria, alla var under fem och majoriteten hade fått anemi som följd av sin malaria. Här är malaria den vanligaste dödsorsaken för barn under fem år. Mycket av ronden gick även ut på att informera mammorna om hur man kan förebygga malaria och om vikten av att inte behandla symptomen hemma utan söka vård tidigt.

På eftermiddagen gick jag med Dr Ester på CTC, Care and Treatment Clinic. Till CTC kommer HIV/AIDS patienter en gång i månaden för att hämta ut sin medicin. Läkaren har ett samtal med patienten om hur de mår, om något har förändrats i deras ”family planning” och pratar även lite allmänt om saker och ting, något som jag inte har sett på tex OPD. Dr Ester påpekade just vikten av att det är ett samtal, eftersom dessa patienter ofta känner skam kring sin sjukdom och att sjukvården måste vara en trygg plats för dem. Jag fick väldigt gott intryck av arbetet som bedrivs på CTC.

You gotta love 'em!

OP

Operation. Tidigare var jag ju med på ett kejsarsnitt, men idag var första dagen jag skulle vara var på operation. Det var ett fullt operationsschema, men endast en opererande läkare så han hade mycket att stå i. Dagen började med ett planerat kejsarsnitt. Det är en häftig operation, helt plötsligt är barnet ute ur magen. Intressant detalj, när barnmorskan hade gjort iordning barnet och skulle visa det för mamman visade hon inte barnets ansikte utan öppnade upp kangan barnet är inlindat i och visade vilket kön barnet hade. Nästa operation var på en ung kille (född 1998 eller 2000, olika journal anteckningar gav olika infomration) lårbensfraktur som skulle reponeras och fästas med skruvar. Han fick en ryggmärgsbedövning och  Det var en lång operation, många människor i rummet och värmen steg sakteliga. Jag är inte jätte bra på att hantera värme och ett sjunkande blodsocker, och lägg på det till en köttig operation där det dras och slits i benet. Ja ni kan ju tänka er vad som hände. Hörseln försvann och synen blev dimmig. Som tur var var Josephine med så innan jag föll till marken tog hon med mig ut och vi satte oss på en bänk innan jag var redo att gå hem för en kopp kaffe och Snickers. (Side note, vi köpte Snickers i Dar-es-Salaam, och har sparat på dem tills de verkligen behövts. Idag var en sådan dag då en halv Snickers gjorde underverk)

Efter fikat var det en patient som både blev av med sin prostata och sina testiklar. Jag har ju aldrig varit på operation i Sverige, så jag slutar inte förvånas över hur våldsamt det ser ut när kirurgen gräver i patienten på bordet. Det skulle vara kul att vara med på en liknande op i Sverige för att kunna jämföra. Innan lunch var det en kille som för 10 månader sedan hade gjort en operation ungefär som den på förmiddagen, reponerat en fraktur med metall skruvar. Han skulle ha kommit tillbaka för fyra månader sedan, men han hade inte kunnat fixa pengar förrän nu så därför blev operationen fyra månader för sen. Verkligheten.

Jag kom på mig själv med att inse att det är 2013, och att jag har sagt att jag ska springa Göteborgsvarvet 2014. Så på eftermiddagen tog jag en runda. Vi han inte längre än till marknaden innan barnen började springa med oss. Jag trodde nog att de skulle släppa oss efter en stund, men icke. Några av barnen sprang hela vägen med oss. I en uppförsbacke, som jag kände var lite tung, hade helt plötsligt massa fler barn hakat på. En sex-sju årig flicka sprang hela backen upp, barfota och med sitt småsyskon på ryggen. Där och då kände jag att fasen Sara, det är inte så jobbigt som du tror. Man får lite perspektiv. Det var en sån där springtur som kommer finnas kvar i minnet; alla barnen, solen som börjar gå ned över träden och till sist en perfekt regnbåge som landar mitt bland acaciaträden.

Compassiongroup diskussion

Jag och Josefine var på General Ward tillsammans med sjuksköterskan/barnmorskan Mary. Eftersom det var måndag var det storrond tillsammans med Dr Yafeth Guzuye. Efteråt samlade han oss studenter och hade lite genomgång om framförallt prostata hyperplasi, eftersom majoriteten av männen på avdelningen är inlagda för just det. Det är intressant att se hur olika undervisningsklimat det är här och hemma, men även vilka kunskaper sjuksköterskestudenter har när de kommer ut på praktik. En fråga han ställde var om kvinnor har en prostata. Det var flera av studenterna som inte riktigt vågade svara, och om de gjorde det var det lite tveksamt.

Vi var med på flera operationssår omläggningar, och det är också intressant att se hur material skiljer sig åt. Här är det en stor kompress och några tejpbitar som täcker op-såret, medan man hemma har tusen olika sorters material för olika sorters sår. Och det går det med. Det är en av insikterna jag kommer ta med mig hem, att det går. Inställningen måste vara att det går med det man har, och jag upplever det som att man här är mer fokuserad på hur problemet ska lösas än på själva problemet.

På kvällen kom compassion group (de som tog med oss ut till några familjer i byn för två veckor sedan) över till oss för ett möte och middag. Vi pratade mycket om vad de gör idag, vilka visioner de har och hur de ska planera upp sitt nästa projekt, mikro-lån. Det är något jag är mycket förtjust i, framförallt eftersom det ”kräver” en vilja av förändring från den som mottar mikrolånet. Mottagaren blir inte en passiv biståndsmottagare som är beroende av andras insatser, utan mikro-lånet kan bli en väg för dem att faktiskt ta sig ur sin situation. Det blev ett bra möte och givande samtal trädde fram under middagen.  Efteråt var jag full med tankar om min priviligierade tillvaro hemma i Sverige.

Walking safari

Innan gryningen masade vi oss upp för en snabb kopp kaffe och en rostad macka. Bilen gick tillbaka till game reservet. Där mötte en vakt med gevär upp oss, för idag skulle vi gå i naturen istället för att åka bil. Det var en vacker morgon med solen som gick upp över träden och precis som vid lunchen igår var det häftigt att få se naturen på så nära håll, hur giraffen tittar lite snett på oss när hen käkar frukost, hur zebran springer sin kos så fort hen fått nys om oss och hur vildsvinen masade iväg när vi kom för nära. Men mest var det naturen och träden som fångade vår uppmärksamhet, det blev liksom mer fokus på dem när man gick så nära och faktiskt hade tid att se på de olika sorterna. De vackraste träden tycker jag är accacia träden, som vår guide sa även kallas paraplyträd. Bilderna från helgen, åh vad fina de är. Men jag känner en liten uns av bitterhet då jag lämnade bra-kameran hemma. Aja, det togs i alla fall en mängd mental pics på vyerna som ändå inte hade fastnat på kameran. 

Sen åkte vi hem på de guppiga vägarna. Det var jätte mysigt att åka igenom de små byarna när mörkret lagt sig och bara fotogenlampor tända vid de små affärerna.

Fullday game drive!

En efterlängtad gofrukost inmundigades innan vi bytte om till safarikläder. Det var äntligen dags för en heldag i en jeep med närhet till den tanzaniska naturen. Första djuret vi såg var en giraff (twiga) men inte långt där efter dök det upp en liten flock impalas. Innan lunch var det mycket giraffer, apor, impalas, krokodiler och flodhästar några zebror, gnuer (wild beast) och ett mycket udda djur som kallade greater kudju. Lunchen var medpackad och vi hittade ett nedfallet träd precis vid floden, där hoppade vi ur bilen och åt hungrigt. Det var en häftig upplevelse, att sitta mitt i vildmarken med impalas och giraffer betandes inte mer än 150 meter bort.

Vår kära guide sparade det bästa till sist! En liten elefant familj vandrade bland acaciaträden. Vi blev förvånade att de inte var större, men fina djur var det allt. Inte mer än 30 min senare körde vi kringelkrokigt in i ett buskage, och där låg det en gravid lejonhona och vilade sig. Lite längre bort såg vi sen ett lejonpar som sökte skydd för solen. Tyvärr hade inte hanen en stor lejonkungen-man, vilket vi fick förklarat för oss att det beror på att han fortfarande var ung. Lejonhanen börjar inte odla manen förrän i fem sex årsåldern.

När vi åkte tillbaka till den första honan låg hon inte längre och vilade. Hon hade gått för en andra omgång på buffebordet. En hel gnuunge hade hon mellan sina tassar medan hennes käkar drog sönder senor och leder på maten. Det var häftigt att se, men ska erkännas även rätt makabert.

På kvällen var vi helt slut och efter middagen, fisk från Lake Victoria (som blivit exporterad till Europa till ett bra pris och sedan tillbaka köpt till Tanzania), slog vi oss ner i sofforna med vårt kaffe och en skvätt Amarulah. Det låg en fantastisk coffe-table book om Dar-es-Salaam gatuliv framme, och jag ska verkligen försöka få tag i den vår sista dag när vi åker till Dar.

Med myggmedel insmort, tänderna borstade och ett afrikanskt lugn i själen kröp jag ner i den sköna sängen, med alarmet ställt på 5.45 AM.

SAFARI!

Jippi kayey! Semestern är här (för hela Tanzaniaresan är faktiskt inte semester). Vi gav oss själva lite sovmorgon innan vi hoppade in i bilen med packade väskor för en resa på 3 timmar till Selous Game Reserve och Selous Kinga Lodge (Kinga betyder skydda på swahili).

Det var verkligen en bumpy road, det var 10 mil och tog som sagt tre timmar så ni kan ju tänka er att det var kryp hastighet. Dessutom var det vägarbete på den där smala grusvägen och hjärtat sitter i halsgroppen när en lastbil och en stor bil möts på den smala, smala sandvägen. Men fram kom vi. Lystern i ögonen på oss (och särskilt Emma) kunde till och med uppfattas av kameran. På tal om kamera, bilder i multum finns på djur och vyer, men på grund av internet uppkopplingen kommer bilder upp först när jag kommer hem.

Efter en enastående lunch och en två timmars eftermiddagsvila hade vi en sunset river safari inbokad. Vi fyra och en guide åkte i en motorbåt på Rufiji river. Vad jag verkligen ville se under den här helgen var flodhästar, och floden var full av flodhästfamiljer. De är så söta där de ligger i vattnet med Shrek-öron som viftar, men så fort man får se deras fulla storlek inser mana att de inte är att leka med. Vi åkte över gränsen in i reservatet och efter en stund kände vi en unken doft, lite längre bort ser vi något stort, ser nästan ut som ett träd längs med strandkanten. När vi kommer närmre ser vi att det är en död flodhästunge. Eftersom den inte var synligt skadad trodde vår guide att det var en flodhäst hane som dödat den. Den fullvuxne hanen vill vara ensam ledare för familjen.

Floden var full av krokodiler, sandbankarna var höga eftersom det är lågvatten säsong, fåglar i varierande färger flög, satt eller flöt omkring oss och solen färgade himlen i skiftande röda toner. När solen närmade sig horisonten gick vi i land på en liten sandplätt för att se hur solen gick igenom molnen, hur den gjorde vattnet glittrande och lika snabbt som vi såg den försvann den igen.

Tillbaka på lodgen avnjöt vi en kall Safari och saltade cashewnötter som ännu var varma från rostningen. Det var bara vi och ett sällskap till som var gäster under helgen så det blev ett lugn där vi kunde njuta av tystnaden.

Vi är ju alla intresserade av människor, och kunde inte riktigt få grepp om relationerna i det andra sällskapet. Amerikaner, ja det hörde vi att de var. Sydstatare, det gick inte heller att dölja. Efter lite chitchat med dem kom det fram att de var där för att spela in ett avsnitt till en ”hunting show”. Något vi aldrig har hört talas om, men för hopningsvis kan vi under hösten hitta ett avsnitt på den världsvida webben där vi känner igen både sceneri, vyer och människor.

Utmattade efter alla intryck och känslan av att vara helt ledig somnade vi bums i de sköna sängarna (något jag personligen har sett fram emot i två veckors tid nu).

Dar-es-Salaam

I den nattsvarta nattens morgon ringer klockan. Utan att snooza, för att inte väcka Josefine, drar jag mig upp ur sängen. Klockan sex ska bilen gå till Dar es Salaam. Jag och Emelie gör oss redo för en dag på utflykt. Till helgen ska vi till Selous Game Reserve på safari, och det kostar ju pengar. För att kunna ta ut pengar med ett VISA-kort måste vi alltså åka in till Dar. Och ska jag vara helt ärlig var det bara kul att komma iväg lite, och få en chans att se Dar. Det är en två timmars bilfärd ut till kuststaden, och bensin är dyrt. Så det var många som skulle med, vissa hade ärenden att göra för sjukhusets räkning medan andra bara passade på att få skjuts till Tanzanias största stad.

Hela dagen åkte vi runt på ärenden. Det skulle handlas röntgenfilm och framkallningsvätska, läkemedelsförrådet behövde fyllas på, HIV- och infektionsscreenat blod hämtades av laboratoriepersonal, möte med den högste ledaren för FPCT (Free Pentocostal Church of Tanzania) och ett kort besök på en konferens med deltagare från sjukhus från hela Tanzania. Och självklart en frukost och en lunch. Sen var det ju våra ärenden också. Vi åkte till Barkleys för att ta ut pengar. I den ena bankomaten fanns det inte pengar, och vi behövde ta ut mer än maxbeloppet på varje kort, så åtta uttag på en och samma bankomat tog sin lilla tid. Vi ville även handla lite förnödenheter, papaya och banan är jätte gott, men äta det varje dag i tre veckor gör att man längtar efter lite annan frukt. Och när vi ändå var på ett supermarket fann vi chips, kakor, avokados och cashewnötter. Man märker hur ens matvanor ser ut när man ställs inför en helt annan matkultur, och vi saknar mellanmål.

Efter 15 timmar var vi tillbaka i Mchukwi och Simbahouse. Det var en lång dag med mycket väntan, men jag tro varken jag eller Emelie någonsin kände oss uttråkade. Hela tiden fanns det något att titta på och vi var helt fascinerade av hur Emanuel lyckades köra, och få mötande trafik, på de trånga gatorna. Emelie jämnförde dem med gatorna innanför murarna i Visby.

En höjdpunkt under dagen var när vi kom hem till våra vänner och hade lilla julafton med påsarna med alla överraskningarna!

Emanuel och Emelie

Typisk stadsbild från Dar es Salaam

Lite sletna och svettiga efter en hel dag i bil och storstad

MW, ÖLI, 5 kg

Idag var jag på Maternity Ward. Josephine skulle varit med mig, men hon ligger hemma i sjuksängen med en ÖLI som heter duga. Vi har sagt till henne att hon inte får gå och dra på sig malaria nu när vi ska på minisemester till helgen.

Genomsnittsvikten för nyfödda barn här är 2,5-3,5 kg. Jag vet inte riktigt hur det är hemma, men jag hör då sällan om barn som väger under tre kg hemma. När vi berättade att barn på 5 kg inte är något ovanligt blev de helt paffa och skrattade. Vi hade en patient som jag var mycket hos idag. Hon hade pre eclampsia, som jag förstår som förstadiet till havandeskaps förgiftning. Jag kontrollerade blodtryck, puls och barnets puls en gång i halvtimmen tills hon stabiliserats. Jag tycker det är jätte kul att vara på förlossningen och bland de små nyfödda, eftersom det är något jag aldrig gjort hemma i Sverige.

Till helgen ska vi åka på safari. Det ligger ett game reserve ca två timmar bort och vi har bokat in oss på en lite finare lodge och ser verkligen fram emot varma duschar, sköna sängar, ny mat och ett fruktigt, men ändå syrligt, glas rött vin eller kanske en kall efter en dag ute på savannen. Åh vad vi längtar (fast vi trivs väldigt bra här i Mchukwi, men det är ju alltid kul med lite miljöombyte). 

Septemba

Jaha, nu var sommaren över när vi går in i September. Det är lite svårt att känna det när man efter jobbet tar på sig bikinin, smörjer in sig i Hawaiana faktor 30 och solen gassar upp värmen till 34 grader.

Jag köpte ju tyg häromdagen och på lördagskvällen dök sömmerskan upp i dörren med färdiga plagg. Så jag var en redig african mama i kyrkan enligt Elisa. Biskopen var på besök och han hade en mer genomtänkt predikan och ett mer nyanserat tonläge än vad vi blivit vana vid de andra söndagarna. Under worship delen så dansas det i kyrkan och jag och Emma blev uppmuntrade att hänga på. Jag måste säga att det är ett fantastiskt sett att lovprisa.

Eftermiddagen spenderades hemma i Simba house med en deckare. Den var ju så spännande att det bara inte gick att läsa skolböcker istället ;)

Deborah, en tjej som hjälpt oss att översätta i kyrkan, kom förbi på en kopp te framåt kvällen. Det är trevligt hur de som bor omkring oss bara titta förbi då och då för att se hur vi mår.

Compassion group

På sjukhuset, eller i församlingen de går liksom ihop, finns det en compassion group som gör vad de kan för att hjälpa familjer som lever under särskilt svåra förhållanden. Kisa, mama Kasekwa, tog med oss till Mchukwi B idag för att med hjälp av en byledare gå ut till fem familjer där det bor barn utan båda eller en av förälderna. Särskilt en familj grep tag om mitt hjärta. I en hydda på ca 6 m² bodde en ung mamma med fyra barn på 1, 6, 7 och 11 år. Pappan hade gått bort förra året efter en tids sjukdom. Flickan på 11 år hade gått i skolan när pappan blev sjuk och tvingades då sluta för att kunna vara hemma och ta hand om honom. Hon har inte återvänt sedan dess. Pojkarna, 6 resp. 7 år, hade börjat skolan nu i höst och hade fått hjälp med att köpa skoluniform från compassion group, men de har inget skolmaterial som textböcker, övningsböcker, anteckningsblock eller pennor. Den lilla ettåringen upplevda jag nästan som apatisk, hon reagerade inte alls när vi pratade till henne (vilket de små barnen brukar göra, de blir livrädda) men när jag smekte henne på huvudet reagerade hon, fast först när jag slutade. De ögonen som då tittade på mig såg rakt igenom mig. Att se situationen för dessa fem individer gjorde ont. Det hugger i mig när jag tänker på flickan som fått smaka på känslan av att få en utbildning, men berövats den på grund av omständigheter hon inte rår för. 

Rektorn och Mama Kisa blev mycket glada över det lilla material vi hade med oss

Skolan och skolgården

Casava, en rot som är basföda för många

Här bodde en av familjerna vi mötte

Vi fick prova att hacka en växt som används till färgning.

Nedbränd åkermark

Tre av barnen i en familj vi mötte

Här inne bor det fem barn

Efter en dag vandrandes på vägarna var fötterna sådär fräsha.

Ikuriri

Inget jobb på sjukhuset idag. Istället tog John med oss ut till Ikuriri och sjukhusets dispensary. Ett dispensary kan jämföras med en vårdcentral. Det jobbar en läkare, en laboratoriepersonal, några sjuksköterskor där. Vid flertal tillfällen har vi fått höra här på sjukhuset att patienter blivit hänvisade från Ikuriri till Mchukwi. Så det var kul att få se hur det ser ut och faktiskt ha en bild av faciliteterna och vilka förutsättningar de har för att ge vård. Förutom såromläggningar, medicin utskrivning, barnvaccinationer och HIV-mottagning hade de även en förlossningsavdelning där de kunde utföra vaginala förlossningar men ej kejsarsnitt.

Ett problem för patienteran är att ta sig till sjukhuset eller vårdcentralerna. Om de är svårt sjuka och personalen i Ikuriri inte anser sig kunna utföra åtgärder som krävs, hänvisar de som sagt patienten till Mchukwi. Men personalen ringer inte efter färdtjänst, sjuktransport eller ambulans. Transporten får du, eller anhöriga, fixa fram själv vilket inte är en självklart att det är möjligt.

Vi har nu träffat lite olika människor i halvofficiella sammanhang och börjat förstå oss på hur viktigt det är med greetings. Hemma skulle kanske en av oss sagt ”tack, det var intressant, hoppas vi ses igen”. Men det vi har varit del av här är kvarts, om inte halvtimmes, långa avskedsceremonier där alla ska säga något om hur fantastiskt det har varit. Jag kan gilla det på något sätt, att man visar sin tacksamhet och inkluderar varandra i sina böner, fast det kan även kännas lite påtvingat ibland.

När vi ändå var i Ikuriri passade vi på att åka upp till bron som korsar Rufijiriver. Nu är det torrperiod så den var inte så maffig som den kan vara. Under regnperiod får befolkningen problem med översvämningar och staten har förbjudet bostadshus längs med floden.  Rufijiriver har sin källa i öster och mynnar i Indiska oceanen och har gett namn åt det distrikt vi befinner oss i, Rufiji district. Vi körde över bron, hoppade ur bilen och gick på bron tillbaka. Lite intressant var att det fanns små polishus på var sida av bron och John försökte hitta en polis. Vi förstod inte detta sökande och frågade varför. Han ville berätta för dem att vi var civila, för de har haft problem med folk som har förstört bron på olika sätt tidigare.

Nu när vi ändå var inne i storstan passade vi på att köpa lite tyger och med shopping nerven stimulerad fortsatte jag och Emma även hemma i Mchukwi. Jag köpte tyg till en klänning, en kjol och en blus som Elisas kusin ska sy upp åt mig. Nu väntar vi alla efter resultatet!

Eftersom det var lite halv officiellt så behöll vi halva uniformen på

Rufiji River

Föreståndaren för dispensaryt

Kvinnovärk. No words needed.

Out Patient Department

Jag och Emma fick idag se på det som skulle kunna ses som akuten på sjukhuset, fast det är även som en vårdcentral. Patienter vi tog emot idag hade magkatarr, svampinfektion, pneumoni, hydrocell (vätskeansamling skrotum), malaria i olika svårighetsgrader och en kromosomsjukdom som var specifik för den här regionen vilken medför att de röda blodkropparna har en halvmåneform istället för den normala cirkelformen. Så det var stor skillnad på hur sjuka patienterna var och vissa skrevs in på sjukhuset medan andra fick gå hem med läkemedelsbehandling och råd om kost eller livsstil.

På eftermiddagen åkte vi till ”kommunkontoret” för att presentera oss inför fredag. Då ska vi besöka föräldralösa barn i byarna runt omkring Mchukwi. Jag ska inte ge mig på att försöka förklara hur det är strukturerar med byar och de olika tjänstemännen, för jag förstod det knappt på engelska och kan sannerligen inte översätta det till svenska.

Jag slutar inte att förvånas över hur väl omhändertagna vi blir av personalen här på sjukhuset. De är jätte måna om att vi ska lära oss så mycket som möjligt och översätter och förklarar det mesta som sker. De hjälper oss att arrangera vår safari och bjöd med oss på en liten utflykt på torsdag (nu hoppas vi bara att den blir av) och förlossningssköterskorna vill ha vårt telefonnummer så de kan ringa oss när det är en förlossning på gång.

Jag är verkligen tacksam att jag har fått chansen att vara här!

Trångt i bilen

Hyasinta coh Emma

Bilen vi åkte med till byn skulle vidare, så vi gick tillbaka

Och så gick strömmen när det var min diskdag

Monday, Monday!

Även under Afrikas sol är måndagmorgon måndagmorgon. Jag och Emma begav oss till Maternity Ward (MW) efter morgonbön och rapport. Mama Dina, fru till patron Joseph, var barnmorskan som jobbade dagpasset. På MW har de ett postoperativt rum, ett förlossningsrum och två rum för kvinnor som antingen har fött, ska föda eller är gravida och har blivit sjuka. Under ronden när läkaren skulle lyssna efter hjärtljud hos fostret på en kvinnar kunde han inte höra något, så efter ronden fick vi göra ett ultraljus för att se om vi kunde se några hjärtrörelser. Tyvärr gjorde vi inte det.

Helt plötslig var det tre kvinnor inne i förlossningsrummet endast avskilda med skynken. Som vi har sett tidigare så finns det en annan mentalitet om integritet här än vad vi är vana vid. En av kvinnorna hade legat i värkar ända sedan tidig morgon. Hon var 17 år och förstföderska. Mama Dina gjorde vaginal undersökning samt lyssnade på barnets hjärtrytm med en doppler. Rytmen var oregelbunden och ibland över 220. Det bestämdes att hon skulle genomgå ett kejsarsnitt. Nästa kvinna hade blivit hitskickad från Kibiti, och som vi förstod det var anledningen att barnet var stort. Det rann rikligt med blod ur henne och vid vaginalundersökningen så forsade det ut blod. Även hon förbereddes för kejsarsnitt. Den tredje kvinnan skulle genomföra en vaginalförlossning, men för att kontrollerar barnets position stack hon hål på fosterhinnan. Så som vi har förstått det gör man det i ett sent skede av förlossningen hemma. Men å andra sidan kan det ju vara så att vi inte riktigt förstår varandra, vi och Mama Dina. Sen skedde något ”out of the blue”, den tredje kvinnan gjordes iordning för kejsarsnitt. Vi förstod inte alls varför, men de sa ”big baby” något som inte nämnts tidigare vid kontroller.

Vår upplevelse av förlossningsrummet var att det var rörigt, minst 7 studenter men bara en barnmorska. Och trots alla dessa människors närvaro var det inte en enda som var hos kvinnorna. För mig är det främmande, men inte helt oväntat då jag har fått höra om förlossningsvård i olika länder och kulturer. De unga tjejerna ligger alltså där och genomgår en förlossning och de smärtor det innebär utan anhöriga eller särskilt närvarande personal.

Det var många tankar efter dagen på MW. Främst var det den uteblivna bekräftelsen på kvinnornas smärtupplevelse. Men också att de var så frikostiga med kejsarsnitt. Jag längtar redan till nästa gång vi ska vara på MW för att få uppleva mer!

På kvällen var vi bortbjudna till familjen Kasekwa, Emanuel och Kisa. Emanuel jobbar som administratör på sjukhuset och det var han som hämtade oss i Dar es Salaam. Kisa jobbar som lärare och framförallt med funktionsnedsatta barn. Det var jätte kul att bli bortbjudna och faktiskt få prata om annat än sjukhuset. Sen att det var god mat och trevligt med miljöombyte gjorde ju inte kvällen sämre.

Emma, Emelie, Pam-Hanna, Brian, Kisa, Josefine

Sunday Church

Lovsång/dans i kyrkan

Redo för kyrkan och lite glada över att få piffa till sig lite :)

Lovsångsdelen av Gudstjänsen med dans och liv

Härligt söndagshäng med skönlitterära böcker och en liten frisör.