Monday, Monday!

Även under Afrikas sol är måndagmorgon måndagmorgon. Jag och Emma begav oss till Maternity Ward (MW) efter morgonbön och rapport. Mama Dina, fru till patron Joseph, var barnmorskan som jobbade dagpasset. På MW har de ett postoperativt rum, ett förlossningsrum och två rum för kvinnor som antingen har fött, ska föda eller är gravida och har blivit sjuka. Under ronden när läkaren skulle lyssna efter hjärtljud hos fostret på en kvinnar kunde han inte höra något, så efter ronden fick vi göra ett ultraljus för att se om vi kunde se några hjärtrörelser. Tyvärr gjorde vi inte det.

Helt plötslig var det tre kvinnor inne i förlossningsrummet endast avskilda med skynken. Som vi har sett tidigare så finns det en annan mentalitet om integritet här än vad vi är vana vid. En av kvinnorna hade legat i värkar ända sedan tidig morgon. Hon var 17 år och förstföderska. Mama Dina gjorde vaginal undersökning samt lyssnade på barnets hjärtrytm med en doppler. Rytmen var oregelbunden och ibland över 220. Det bestämdes att hon skulle genomgå ett kejsarsnitt. Nästa kvinna hade blivit hitskickad från Kibiti, och som vi förstod det var anledningen att barnet var stort. Det rann rikligt med blod ur henne och vid vaginalundersökningen så forsade det ut blod. Även hon förbereddes för kejsarsnitt. Den tredje kvinnan skulle genomföra en vaginalförlossning, men för att kontrollerar barnets position stack hon hål på fosterhinnan. Så som vi har förstått det gör man det i ett sent skede av förlossningen hemma. Men å andra sidan kan det ju vara så att vi inte riktigt förstår varandra, vi och Mama Dina. Sen skedde något ”out of the blue”, den tredje kvinnan gjordes iordning för kejsarsnitt. Vi förstod inte alls varför, men de sa ”big baby” något som inte nämnts tidigare vid kontroller.

Vår upplevelse av förlossningsrummet var att det var rörigt, minst 7 studenter men bara en barnmorska. Och trots alla dessa människors närvaro var det inte en enda som var hos kvinnorna. För mig är det främmande, men inte helt oväntat då jag har fått höra om förlossningsvård i olika länder och kulturer. De unga tjejerna ligger alltså där och genomgår en förlossning och de smärtor det innebär utan anhöriga eller särskilt närvarande personal.

Det var många tankar efter dagen på MW. Främst var det den uteblivna bekräftelsen på kvinnornas smärtupplevelse. Men också att de var så frikostiga med kejsarsnitt. Jag längtar redan till nästa gång vi ska vara på MW för att få uppleva mer!

På kvällen var vi bortbjudna till familjen Kasekwa, Emanuel och Kisa. Emanuel jobbar som administratör på sjukhuset och det var han som hämtade oss i Dar es Salaam. Kisa jobbar som lärare och framförallt med funktionsnedsatta barn. Det var jätte kul att bli bortbjudna och faktiskt få prata om annat än sjukhuset. Sen att det var god mat och trevligt med miljöombyte gjorde ju inte kvällen sämre.

Emma, Emelie, Pam-Hanna, Brian, Kisa, Josefine