Jambo Tanzani!

16 augusti, Fredag (som gick över i lördag)

Resdag! Med packade väskor och pass med visum lämnade vi Kalmar station kl 9.00 för att åka ner till Kastrup. Väl på Kastrup gick Qatar airlines flyg till Doah med en timmas försening. Från Doah flög vi kl 02.00 till Dar es Salaam. Det var en lång natt med lite sömn, framförallt jobbigt eftersom jag inte sov något på första flyget utan det blev bara ett par timmar på sista flyget. När vi landat i Dar på lördag morgon  väntade Emanuel på oss. Vi hade skickat bilder till varandra så vi kände igen honom och han oss. Vi växlade pengar och åt frukost innan vi lämnade av Ida, Elin och Anna på deras hostel. De hade en 12 timmars bussresa att se framemot dagen efter, något vi inte alls avundade dem.

Jag ska erkänna att den två-tre timmar långa bilresan sovs nog bort till hälften. Men lite vyer och byar fick jag en glimt av. Jag hade förväntat mig en resa på guppigupp vägar, men nästan hela vägen var det asfalt. Det är dock läskigt att titta när han körde, det går fort (vi var nog uppe i 130 ett tag) och det är på ”fel” sida vägen.  Sista biten var det grus/sand väg, men hastigheten var fortfarande runt 80, så guppade gjorde det.

Elisa, vår maid, hade lunchen färdig när vi kom fram. Joseph, en av våra handledare, stod också och hälsade oss välkomna när vi anlände. Sen sov jag igen några missade timmar innan middagen.

Barnen på sjukhusområdet hittade till oss redan första dagen och trots att vi inte kan någon swahili så hängde de hos oss på trappan under eftermiddagen

Utpumpade men förväntansfulla la vi oss under myggnätet för att sova vår första natt i Afrika.

Lite lätt sletna i Doah mitt i natten.

Min nya favoritblomma.

Ett kort på bleka och trötta Tanzania studenterna från Linneuniversitetet innan vi skiljs åt.

18 augusti, Söndag.

Söndag betyder kyrkan. Så upp och hoppa! Elisa kom över en stund innan tio med ett barn som visade oss vägen till kyrkan. I kyrkbänkarna var vi uppdelade efter kön, männen på ena sidan och kvinnorna på andra. Barnen satt tillsammans och trots den långa Gudstjänsten så var de med hela tiden (de satt ju inte still direkt men de var oväntat lugna). Eftersom vi var gäster fick vi presentera oss för församlingen, något jag tycker om. Då slipper församlingen sitta hela Gudstjänsten och fundera på vilka de där nykomlingarna är. Pastorn såg till att två tjejer satte sig jämte oss och översatte predikan och vad sångerna handlade om.  Det var behövligt då gudstjänsten var över två timmar varav predikan var minst 40 min. Under särskilt en sång blev jag väldigt tagen, då började Elisa sjunga och sen hakade resten på och tillslut stod nog halva församlingen där framme och dansade och sjöng.

På eftermiddagen följde Elisa med oss ner till byn. Vi stannade till ofta för att hälsa på folk, vilket var väldigt trevligt. Efter inköp av papaya och cocosnöt (a papaya coconut, nynnade jag på resten av promenaden) gick vi tillbaka till huset.

En liten pojke, som hade följt med oss ner till byn, drog mig i armen och upprepade ett ord flera gånger. Han pratade tyst och blygt och sa samma ord hela tiden. Efter en stund kom Elisa ifatt oss och jag frågade vad det var han sagt. Då förklarade hon att han behövde gå på toa. Det var ett sådant ögonblick jag kände att attans att man inte pluggat på sin Swahili lite. Väl tillbaka gick nog den där kissnödigheten över, för Emma tog fram sin kamera och oj vad intressant det var. Det blev många kort ska jag säga er!

Vi hälsade på pastorn och gäståredikanten

Marknad med torkad fisk. Den doften...

Jupp, vi bär på vatten.

Så blek är jag inte. Kameran har någon konstig inställning, lovar!

Barnen på området leker med Emmas kamera.

Elisa, vår husa, och Emma.

19 augusti, måndag

Första praktikdagen! Uppstigning kvart över sex (för mig som åkte på frukostansvaret). 7.30 skulle vi infinna oss i uniform (våra vanliga vita sjukhuskläder) för morgonbön. När jag tänker morgonbön så tänker jag en sång, ett kort bibelord och en bön för dagen. Men nejdå, det var psalm, en lång predikan, bön och så en sång till. Pastorn var jätte gullig att predika på engelska så översatte en annan man åt resten av personalen. Morgonbönen är även ett tillfälle för pålysningar som all personal behöver höra.

Dagen idag var introduktion, lösa finanser, fixa med simkort och så klart göra ett schema. Det var en kort dag, men ändå många intryck för vi fick se alla avdelningar som sjukhuset har. Jag tänker att jag skriver mer om dem den dagen jag är där.

I eftermiddags tog vi en löprunda. Vi var kanske lite väl optimistiska då vi gav oss iväg strax innan fem (solen går ner vid sju), för det var ruggigt varmt. Och till det ska tilläggas att undertecknad inte har tränat sen i maj! Men med korta steg och envishet klarade jag av det (men med en liten paus när huvudet snurrade lite väl mycket). Vi möttes av hejaropp, utskrattning och nyfikna blickar. Det måste se lustigt ut med fyra bleka tjejer i löpkläder springa förbi ”just for fun”.

Barnen upptäckte oss så klart på vägen, men eftersom vi inte var klara med vår träning (för det räcker ju inte med löpning, man måste visst styrketräna också) så fick de helt enkelt haka på. Så där låg vi och barnen och gjorde armhävningar och situps. De lite mindre barnen hade heller inget emot att agera vikter vid benböj  ;)

Vår första dag lider nu mot sitt slut och jag känner ett lugn inför morgondagen. Det kommer bli mycket observation tror jag i några veckor nu, men med öppet sinne hoppas jag ta in så mycket som mitt lilla huvud klarar.

Linslusar!

Schwettigt!

"Vi vill också vara med!"