Compassion group

På sjukhuset, eller i församlingen de går liksom ihop, finns det en compassion group som gör vad de kan för att hjälpa familjer som lever under särskilt svåra förhållanden. Kisa, mama Kasekwa, tog med oss till Mchukwi B idag för att med hjälp av en byledare gå ut till fem familjer där det bor barn utan båda eller en av förälderna. Särskilt en familj grep tag om mitt hjärta. I en hydda på ca 6 m² bodde en ung mamma med fyra barn på 1, 6, 7 och 11 år. Pappan hade gått bort förra året efter en tids sjukdom. Flickan på 11 år hade gått i skolan när pappan blev sjuk och tvingades då sluta för att kunna vara hemma och ta hand om honom. Hon har inte återvänt sedan dess. Pojkarna, 6 resp. 7 år, hade börjat skolan nu i höst och hade fått hjälp med att köpa skoluniform från compassion group, men de har inget skolmaterial som textböcker, övningsböcker, anteckningsblock eller pennor. Den lilla ettåringen upplevda jag nästan som apatisk, hon reagerade inte alls när vi pratade till henne (vilket de små barnen brukar göra, de blir livrädda) men när jag smekte henne på huvudet reagerade hon, fast först när jag slutade. De ögonen som då tittade på mig såg rakt igenom mig. Att se situationen för dessa fem individer gjorde ont. Det hugger i mig när jag tänker på flickan som fått smaka på känslan av att få en utbildning, men berövats den på grund av omständigheter hon inte rår för. 

Rektorn och Mama Kisa blev mycket glada över det lilla material vi hade med oss

Skolan och skolgården

Casava, en rot som är basföda för många

Här bodde en av familjerna vi mötte

Vi fick prova att hacka en växt som används till färgning.

Nedbränd åkermark

Tre av barnen i en familj vi mötte

Här inne bor det fem barn

Efter en dag vandrandes på vägarna var fötterna sådär fräsha.

Ikuriri

Inget jobb på sjukhuset idag. Istället tog John med oss ut till Ikuriri och sjukhusets dispensary. Ett dispensary kan jämföras med en vårdcentral. Det jobbar en läkare, en laboratoriepersonal, några sjuksköterskor där. Vid flertal tillfällen har vi fått höra här på sjukhuset att patienter blivit hänvisade från Ikuriri till Mchukwi. Så det var kul att få se hur det ser ut och faktiskt ha en bild av faciliteterna och vilka förutsättningar de har för att ge vård. Förutom såromläggningar, medicin utskrivning, barnvaccinationer och HIV-mottagning hade de även en förlossningsavdelning där de kunde utföra vaginala förlossningar men ej kejsarsnitt.

Ett problem för patienteran är att ta sig till sjukhuset eller vårdcentralerna. Om de är svårt sjuka och personalen i Ikuriri inte anser sig kunna utföra åtgärder som krävs, hänvisar de som sagt patienten till Mchukwi. Men personalen ringer inte efter färdtjänst, sjuktransport eller ambulans. Transporten får du, eller anhöriga, fixa fram själv vilket inte är en självklart att det är möjligt.

Vi har nu träffat lite olika människor i halvofficiella sammanhang och börjat förstå oss på hur viktigt det är med greetings. Hemma skulle kanske en av oss sagt ”tack, det var intressant, hoppas vi ses igen”. Men det vi har varit del av här är kvarts, om inte halvtimmes, långa avskedsceremonier där alla ska säga något om hur fantastiskt det har varit. Jag kan gilla det på något sätt, att man visar sin tacksamhet och inkluderar varandra i sina böner, fast det kan även kännas lite påtvingat ibland.

När vi ändå var i Ikuriri passade vi på att åka upp till bron som korsar Rufijiriver. Nu är det torrperiod så den var inte så maffig som den kan vara. Under regnperiod får befolkningen problem med översvämningar och staten har förbjudet bostadshus längs med floden.  Rufijiriver har sin källa i öster och mynnar i Indiska oceanen och har gett namn åt det distrikt vi befinner oss i, Rufiji district. Vi körde över bron, hoppade ur bilen och gick på bron tillbaka. Lite intressant var att det fanns små polishus på var sida av bron och John försökte hitta en polis. Vi förstod inte detta sökande och frågade varför. Han ville berätta för dem att vi var civila, för de har haft problem med folk som har förstört bron på olika sätt tidigare.

Nu när vi ändå var inne i storstan passade vi på att köpa lite tyger och med shopping nerven stimulerad fortsatte jag och Emma även hemma i Mchukwi. Jag köpte tyg till en klänning, en kjol och en blus som Elisas kusin ska sy upp åt mig. Nu väntar vi alla efter resultatet!

Eftersom det var lite halv officiellt så behöll vi halva uniformen på

Rufiji River

Föreståndaren för dispensaryt

Kvinnovärk. No words needed.

Out Patient Department

Jag och Emma fick idag se på det som skulle kunna ses som akuten på sjukhuset, fast det är även som en vårdcentral. Patienter vi tog emot idag hade magkatarr, svampinfektion, pneumoni, hydrocell (vätskeansamling skrotum), malaria i olika svårighetsgrader och en kromosomsjukdom som var specifik för den här regionen vilken medför att de röda blodkropparna har en halvmåneform istället för den normala cirkelformen. Så det var stor skillnad på hur sjuka patienterna var och vissa skrevs in på sjukhuset medan andra fick gå hem med läkemedelsbehandling och råd om kost eller livsstil.

På eftermiddagen åkte vi till ”kommunkontoret” för att presentera oss inför fredag. Då ska vi besöka föräldralösa barn i byarna runt omkring Mchukwi. Jag ska inte ge mig på att försöka förklara hur det är strukturerar med byar och de olika tjänstemännen, för jag förstod det knappt på engelska och kan sannerligen inte översätta det till svenska.

Jag slutar inte att förvånas över hur väl omhändertagna vi blir av personalen här på sjukhuset. De är jätte måna om att vi ska lära oss så mycket som möjligt och översätter och förklarar det mesta som sker. De hjälper oss att arrangera vår safari och bjöd med oss på en liten utflykt på torsdag (nu hoppas vi bara att den blir av) och förlossningssköterskorna vill ha vårt telefonnummer så de kan ringa oss när det är en förlossning på gång.

Jag är verkligen tacksam att jag har fått chansen att vara här!

Trångt i bilen

Hyasinta coh Emma

Bilen vi åkte med till byn skulle vidare, så vi gick tillbaka

Och så gick strömmen när det var min diskdag

Monday, Monday!

Även under Afrikas sol är måndagmorgon måndagmorgon. Jag och Emma begav oss till Maternity Ward (MW) efter morgonbön och rapport. Mama Dina, fru till patron Joseph, var barnmorskan som jobbade dagpasset. På MW har de ett postoperativt rum, ett förlossningsrum och två rum för kvinnor som antingen har fött, ska föda eller är gravida och har blivit sjuka. Under ronden när läkaren skulle lyssna efter hjärtljud hos fostret på en kvinnar kunde han inte höra något, så efter ronden fick vi göra ett ultraljus för att se om vi kunde se några hjärtrörelser. Tyvärr gjorde vi inte det.

Helt plötslig var det tre kvinnor inne i förlossningsrummet endast avskilda med skynken. Som vi har sett tidigare så finns det en annan mentalitet om integritet här än vad vi är vana vid. En av kvinnorna hade legat i värkar ända sedan tidig morgon. Hon var 17 år och förstföderska. Mama Dina gjorde vaginal undersökning samt lyssnade på barnets hjärtrytm med en doppler. Rytmen var oregelbunden och ibland över 220. Det bestämdes att hon skulle genomgå ett kejsarsnitt. Nästa kvinna hade blivit hitskickad från Kibiti, och som vi förstod det var anledningen att barnet var stort. Det rann rikligt med blod ur henne och vid vaginalundersökningen så forsade det ut blod. Även hon förbereddes för kejsarsnitt. Den tredje kvinnan skulle genomföra en vaginalförlossning, men för att kontrollerar barnets position stack hon hål på fosterhinnan. Så som vi har förstått det gör man det i ett sent skede av förlossningen hemma. Men å andra sidan kan det ju vara så att vi inte riktigt förstår varandra, vi och Mama Dina. Sen skedde något ”out of the blue”, den tredje kvinnan gjordes iordning för kejsarsnitt. Vi förstod inte alls varför, men de sa ”big baby” något som inte nämnts tidigare vid kontroller.

Vår upplevelse av förlossningsrummet var att det var rörigt, minst 7 studenter men bara en barnmorska. Och trots alla dessa människors närvaro var det inte en enda som var hos kvinnorna. För mig är det främmande, men inte helt oväntat då jag har fått höra om förlossningsvård i olika länder och kulturer. De unga tjejerna ligger alltså där och genomgår en förlossning och de smärtor det innebär utan anhöriga eller särskilt närvarande personal.

Det var många tankar efter dagen på MW. Främst var det den uteblivna bekräftelsen på kvinnornas smärtupplevelse. Men också att de var så frikostiga med kejsarsnitt. Jag längtar redan till nästa gång vi ska vara på MW för att få uppleva mer!

På kvällen var vi bortbjudna till familjen Kasekwa, Emanuel och Kisa. Emanuel jobbar som administratör på sjukhuset och det var han som hämtade oss i Dar es Salaam. Kisa jobbar som lärare och framförallt med funktionsnedsatta barn. Det var jätte kul att bli bortbjudna och faktiskt få prata om annat än sjukhuset. Sen att det var god mat och trevligt med miljöombyte gjorde ju inte kvällen sämre.

Emma, Emelie, Pam-Hanna, Brian, Kisa, Josefine

Sunday Church

Lovsång/dans i kyrkan

Redo för kyrkan och lite glada över att få piffa till sig lite :)

Lovsångsdelen av Gudstjänsen med dans och liv

Härligt söndagshäng med skönlitterära böcker och en liten frisör.

Helg

Lördag, 24 augusti

Dagarna rullar på i ett lugnt afrika tempo. Vi går lunkande, vi läser böcker (jag har redan hunnit läsa ut både Två Soldater och Barnmoskorna i East End, böcker jag varmt rekomenderar) och äter mat. Enligt praktikavtalet ska vi göra 32 timmar praktik per vecka, vilket innebär att vi jobbar fyra dagar och ledig tre. Eller ledig och ledig, vi läser ju dessutom en kurs som heter ”Mångfald i vårdande sammanhang” på 7,5 hp. Den är mycket intressant och denna vecka ska vi skriva en normkritisk reflektion på en A4. Det var alltså det vi skulle göra igår när vi hade avsatt studietid. Men med afrika tempot som tränger in i våra porer blev det lite blandad kompott på våra insatser.

Emma, som ska åka från Mchukwi ett par dagar innan oss, jobbade igår in den tid hon missar då.

Framåt eftermiddagen gick vi upp till kontoret för att komma åt internet, men även internet går på afrika tid och så alla han inte skriva mail och uppdatera blogg. Jag och Emma gav oss istället ner på byn för att köpa vatten. Det blir väldigt tydligt hur mycket vatten som går åt när man köper det. Bara på en dag går det åt minst 6 liter vatten. Vi är noga med att inte dricka av, eller göra gröt på eller borsta tänderna med, vattnet från kranen. Sen är det ingen som har blivit sjuk än heller (peppar peppar).

Elisas systerdotter och hennes kompis var här när vi kom tillbaka. Inte helt oväntat är det många blickar mot mitt, och våra, blonda hår. Efter en stund vågade de sig på att ta på det och jag visade att de gärna får fläta det lite, och det gjordes gärna. Åh vad skönt det var med lite pill i håret, men själva flätorna gjordes inte med en varsam hand.

Idag lördag har jag helg känsla. Alla är hemma, vi tränade på morgonen och åt en lång frukost. Vi gjorde även ett röj med sopborsten under sängar och bakom soffor, vilket var behövligt. Jag tror att vi har en annan upplevelse av vad som är rent än vad vår alltiallo Elisa har. Men kulturskillnader vill jag uppleva, och det är precis det vi får i många avseenden.

Gött med morgonträning

Flätdags!

En annan sak som går åt mycket är bananer.
Elisa insåg nog det igår och köpte en hel stam med klasar.

Mobile Team

Torsdag, 22 augusti

Det känns som man börjar komma in i rutiner här i Mchukwi. Frukost, morgonbön, rapport, lite avdelningsarbete, tea (eller fika som de säger till oss Msungos), lite mer avdelning, lunch och sen en kortis på jobbet innan vi går hem igen och sover lite till. Vi är som utslagna här på eftermiddagarna och runt 21, 22 går vi lägger oss. Värmen och alla intryck gör att vi blir så trötta tror vi.

Emma och jag var ute med det mobila teamet idag. Vi tryckte in fjorton personal i en bil med säten för fem (!) och åkte ungefär en halvtimma mot en annan by. Väl där hade mama Helena lite hälsoundervisning om framför allt malaria för mödrarna. Vi vägde barnen och de under ett år fick polio-, BCG- och stelkrampsvaccin. Jag fick ge injektioner till en liten flicka och det var en speciell känsla. Dels är det här första gången jag är i kontakt med spädbarn i min yrkesroll och dels är det första gången jag ger en intramuskulär injektion. Det i kombination var jätte spännande, och det gick bra!

En liten kille skrek och skrek när han skulle vägas, och efteråt slutade han inte. Mama Helena frågade oss om vi visste varför han gråter, och han grät för att han var rädd för oss. Då skar det lite i hjärtat, att bara min närvaro kunde göra ett barn så rädd. Barnen vi träffade idag var mycket mer reserverade gentemot oss än barnen som bor på sjukhusområdet, jag antar att barnen här hemma träffar Msungos oftare. Men framåt slutet av dagen var det en modig kille som jag började busa lite med på avstånd. Det resulterade i att jag ”jagade” massa barn medan resten av folksamlingen skrattade åt oss. Men barnen vågade aldrig komma fram till mig, utan de ville hela tiden vara på ”säkert” avstånd. 

Barnen här hemma på sjukhuset är så söta, det är alltid några som kommer till oss varje eftermiddag. Jag tycker det är roligast när de inte är så många, för då är de lugna och sitter mest och myser. De pratar med oss på Swahili och vi svarar på svenska eller engelska, men det spelar inge roll för munnarna deras går i ett.

Taggade för en heldag på fältet

Mama Helena, barnmorskan som leder arbetet på RCH

Pumby road

I denna bil fick vi alltså plats 14 pers

Mama Helena har hälsoundervisning

Väga, väga och väga barn

Det blev en stor folksamling

Här ger jag för första gången en intra dermal injektion.